daxfotboll

Länge har jag försökt att skriva helt "ofärgat" på bloggen. Utan några som helst värderingar till vilket lag som mitt hjärta hör till. Men nu spricker det. Det har förvisso inte varit en hemlighet för någon av alla läsare, men GAIS underbara 0-1-vinst mot Den Stora Saten (Blow-it) den 1:e september är nog det största jag har upplevt i mitt drygt 18 åriga liv.

Jag anlände till Ullevi en knapp halvtimma före avspark för att knô mig in i GAIS-klacken och "sjunga" fram mitt grönsvarta lag som man stöttar i vått och torrt. Idag kändes det som att det var dags. Idag var det dagen då GAIS skulle ta 3 poäng mot Blow-it för första gången på 16 år. Det kändes. Jag visste det.

När man står inknôdd mellan tusentals Grönsvarta bröder och systrar, sjunger, skriker, hoppar och klappar (inte alltid i takt) så kan man inte annat än tro att GAIS även vann läktar-matchen. Om så var fallet, skiter jag i. Festnatten var i alla fall Grönsvart. Efter 16 års väntan.

Själva fotbollsmatchen då? Hur såg den ut egentligen? Jag följde de första böljande sex minutrarna med stort intresse. Sedan sprack det för mig, och för danske Kim, och för GAIS. 0-1 på årets fösigaste mål kom att lägga grunden för årets góaste seger. Isländske Hedinson utnyttjade landsmannen Ragnar Sigurdssons misstag och satte 0-1, på ett "skott" som han själv påstod inte ha siktat. Gött jobb! Hur spelet sedan kristaliseras är för mig oklart. Resterande 84 minuter gick mest ut på att skrika, bli av med den enorma smärtan i magen (som släppte efter 94 spelade) och be till högre makter att DETTA var dagen då mitt GAIS skulle visa Sverige vilket lag som är Göteborgs lag. Men jag tror att spelet var typiskt derby. Mycket kamp, en del gula kort och med hjälp av det våta gräset en mindre bra match. Jag tror även att de blåvita hade matchen i andra halvlek. Men vem bryr sig?  

Tillsammans med grönsvarta bröder och systrar fick jag bevittna någonting fantastiskt. När mannen med det konstiga efternamnet - Markus Strömbergsson (?) - lyfter armarna i vädret och blåser 3 långa signaler bryter kaoset på sektion Ä-Ö. Kramar till vilt okända människor delas ut till höger och vänster. Kryckor viftas i luften, tröjor åker av och ullevi skakar, typ! Spelarna får sin fetaste avtackning sedan kvalbragden i Landskrona -05.

Om jag nu skulle fortsätta att berätta om alla magiska känslor som brakar loss i ett ögonblick likt detta, skulle jag bespara er en GAIS-upplevelse. Välkomna till Ullevi den 15:e September istället. Då ska DIF krossas. Själv tror jag att jag skulle kunna skriva en bok om dagen då GAIS bröt trenden. Tänk er boknamnet: "1/9 2008, vändningen för Göteborgsfotbollen!"

/Dave